Någon gång när jag hängde med Svennis. Vilket var antingen under sommaren 1999 då Lazio var på träningsläger i Varberg eller sommaren efter då nyblivna italienska mästarna kom till Göteborg. Någon gång sa Svennis på frågan om sina favoritspelare att Mihajlovic var en av dem. Det för att denne hade en otrolig vilja att vinna. Svennis berättade att serben aldrig erkände sig besegrad. Vid förlust skyllde han antingen på medspelarna, domaren, planen, bollen eller något annat. Jag känner igen mig. Jag kan inte förlora. Vad det än gäller. Pingisen slutade jag med bland annat därför.Det blev för mkt press på än själv. Jag krävde av jaget att vinna även mot spelare som var flera år äldre och som spelat betydligt längre. Själv hann jag på bara ett par år ta mig upp i Sverigeeliten. Men sen hade jag för bråttom. Plus att tränaren, en gammal lagvärldsmästare, och hans fru lagledaren behandlade mig dåligt för att jag kom från ingentsnas och snabbt slog deras dotter. Ibland tänker jag att det var synd att jag slutade. Var ju grym. Hade kunnat bli en av de bästa. Men samtidigt hur mycket glory finns det att vara pingisstjärna, på damsidan. För face it, även i dessa små sporter så favoriseras herrarna.
Med åren har jag dock lärt mig att inte högt skylla på andra, eller andra saker. Bara tyst inom mig förbanna dessa. I går på fotbollsträningen, som bestod av massa olika slags matcher mellan två lag, sur på riktigt när det andra laget vann hela alltet efter fusk. Vi skulle vara fyra spelare inne på planen och de var sex, likväl godkändes målet. Klart man blir sur. När vi samlades efteråt frågade tränare Göran, som också varit domare, mig som kapten för vårt lag om vi erkände oss besegrade. jag fnös och sa att en dels uddamålsförluster åker man på i sitt liv på grund av dåliga domare och motståndare som inte kan ha lika rent samvete som vårt lag. Alla skrattade. Och visst, jag sa det för att locka skratt och delvis på skämt. Men det fanns mycket i det. Vet att vissa i laget förstod det. För hur dålig förlorare jag än är så har jag aldrig vunnit eller försökt vinna på fusk. I det finns ingen seger.
I alla fall så duschade jag, körde hem och hämtade H. Åkte och handlade, gick tillsammans och plockade varor medan jag klagade ( i typ fem minuter) över fusket.
Det finns en del II i sagan om att inte kunan förlora. För någonstans vek jag ju ner mig eftersom jag inte blev den landslagsstjärna jag kunnat bli. Men den delen tar jag en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar