Gråt för Danmark

Förlust. Vinst. Katastrof. Så blev dagens facit.

Min kärlek till dansk fotboll föddes när jag fem år gammal satt framför en brun gammal TV och såg Danmark spela, två år senare i Mexico avgudade jag dansk fotboll och min stora idol Michael Laudrup. Kärleken har levt vidare under åren och spelarna som berett mig så stor glädje har varit många. Bröderna Laudrup mest av alla. Jag har gråtit när de förlorat i VM-kval mot Rumänien, gråtit när dom vann EM här i Sverige, gråtit när dom föll mot Brasilien 98 när Danmark förtjänade en vinst och semifinalplats och gråtit när vi spelade 2-2 i Portugal.
Jag har våndats varje gång vi mötts och jag har varit tvungen att välja sida. I detta EM-kval har mitt hjärta dunkat för två lag.

Några av mina käraste minnen i livet kommer från Idrottsparken och danska vinster. De danska roliganerna har varit en stor del av härligheten.

Som jag hatar Christian Paulsen och den danske supporter som attackerade domaren. Tillsammans förstörde de två festen ikväll.

Som jag ogillar att våra svenska spelare och ledare, samt kommentatorerna glädjs över segern. Vilken seger vill jag skrika?! Ingen vann ikväll. Fem spelare blir ifråntagna det finaste man kan göra. Mål för sitt landslag. Vi får en seger som intet är värd. Danmark missar EM.

Alla som känner mig vet att jag alltid gör vad som helst för att vinna. De som känner mig väl vet att jag dock aldrig skulle göra det. Det som är det sitter liksom i ryggraden.


Jag grät efter matchen och nu när jag skriver detta hör jag en känd refräng i mitt huvud. Den går på repeat.

I would do anything for love. But I won´t do that.