Farväl till en skogsrunda

Ibland är det väldigt svårt att göra det som är rätt. Men ibland när det är som svårast måste man låta förståndet överösta det hjärtat känner. Vår älskade lilla Amanda fick somna in idag. Pappa höll henne i sin famn medan mamma satt jämte och pussade hennes nos medan hon somnade in. Jag hade tagit avsked hemma hos föräldrarna innan de åkte till djursjukhuset. Hon låg i sin korg och jag la mig jämte på golvet. Kliade henne bakom örat som hon alltid älskat och sa allt det jag ville säga. Det var som att hon förstod. Hon liksom la sin nos mot min nos, en eskmiåpuss. Och så höll hon upp sin tass lite böjd, sådär som hon alltid gjort när hon varit nöjd. Det kändes som att hon var sitt gamla jag för en stund. Så pussade jag henne på nosen och hon la ner huvudet för att sova.

Var nere en sväng hos mamma och pappa nyss. Det som nu kommer att vara så jobbigt ett tag blev så tydligt när bara två små vovvar hälsade mig välkommen. Hon fattas oss. Och det gör ont i bröstet, det skär i en... (för att citera någon som beskrivit det på det bästa sätt det går att beskriva det på). Hon fattas oss. Och jag förstår inte hur vi ska kunna gå skogsrundan utan henne. Utan hennes vänliga lilla figur som lunkar med. Vår lilla Ior har lämnat oss,är det så konstigt att jag gråter då?