Krossat hjärta

Obligatoriskt in på Linda Skugge, vidare därifrån till tusendagarutan, en blogg som på något sätt berör. Jag känner igen det från då när jag mådde dåligt över Oskar, eller ja, överallt som var i livet då. Jobbade för två på dåvarande tidningsjobbet och var oerhört pressad. Hängde då upp allt på kärleken, den skulle rädda mig. O.A var dock ett fegt svin. Det jobbigaste var hur han gömde sig, inte gav svar på några frågor. Mådde så dåligt och det kändes som jag inte kunde tänka på annat. Plötsligt hette alla Oskar och allting påminde om honom. Men så en dag sa jag liksom till mig själv ”nej, det här funkar inte” och så slutade jag tänka på honom. Sen gick det ganska fort till att må bra igen och då blev det också tydligt hur mkt det andra var del av min sorg. Jag mådde sen helt bra tre o en halv månad, njöt av att vara singel. Sen träffade jag Henrik, en riktig man och inte en liten feg omogen pojke som han jag nämnde tidigare. När Oskar sen hörde av sig i somras och bad att få förklara och be om ursäkt så kände jag inte ilska eller något. Bara ett stort jaha, nöjd över att han lite fattat vilket svin han var. Skrev kort tillbaka ”varsågod att göra det”. Sen hörde jag inget mer. Inte ens det klarade han. Hade annars sett fram emot att ta emot den- ursäkten alltså, och sen bara le åt den. Det är som i dikten med två pojkar som spelar kula, man kan aldrig be om ursäkt länge efteråt, då har pojken stelnat till man.
Jag hoppas att Anna bakom bloggen snart kan må bra igen.