Idag slängde jag Mommos vardagsporslin. Det var vitt med en blå rand. Det var kantstött och nött. Medan jag, mamma klarade inte det, lät fat efter fat falla ner i tunnan tänkte jag på plättarna, på fläskfilé, på purjolöksomelett och pyttipanna. Jag såg Mommo framför spisen, jag såg Mommo sittandes vid bordet och trugande en att ta mera.
För varje tallrik som gick i krasch´kändes det som att jag gjorde det samma. Plötsligt kände jag nästan panik och tänkte att vi borde spara servisen. Kantstött och nött. Men att spara fem stora och tre små tallrikar gör inte att Mommo kommer tillbaka. Jag sparar minnena istället och beslutar mig för att mina barn och barnbarn också ska få äta sig mätta på plättar i framtiden. Hur jobbigt det än må bli för mig. Jag tänkte det och lät den sista tallriken möta soptunnans botten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar