Jag står utanför Mommos lägenhet på loftgången. Hon sitter inne vid köksbordet. Det är dukat för fika med hennes blommiga koppar. Det står blommor i den bubbliga vasen. Jag vinkar glatt till Mommo. Hon tittar rakt förbi mig. Jag knackar på rutan. Hon tittar åt ett annat håll. Sen knackar jag och knackar. Mommo bara tittar åt ett annat håll. Så vaknar jag av att jag skriker. Hjärtat slår fort samtidigt som jag har svårt att få luft.
Det är samma dröm hela tiden. Jag tror det kommer ur mina känslor av panik och otillräcklighet Mommos sista dag. Hon låg uppe på sjukhuset och vi var där. Hon kunde inte andas ordentligt. Hon hade börjat få vatten i lungorna vilket jag hört beskrivas att det känns som att man druknar i sig själv. Min Mommo låg där och det syntes att hon hade ont, att hon var rädd. Hon kunde knappt prata men fick fram små "hjälp, hjälp". Det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Jag försökte låta bli att gråta så att hon inte skulle bli ännu räddare. Jag höll hennes hand och försökte le mot henne. Men jag kände det som att jag svek eftersom jag inte kunde hjälpa henne.
I drömmen är känslan densamma. Fast åt andra hållet. Nästan varje natt drömmer jag den här drömmen. Jag orkar det inte mer. Jag förtjänar det inte.
Låter obehagligt och du som alltid tagit hand om din mormor skulle få drömma bra drömmar om hon tycker jag. Jag hoppas dem slutar snart och du får sova gott. / M
SvaraRaderaDet är jobbigt att drömma om ngn som har dött. På ngt sätt blir allting mardrömmar eftersom smärtan och saknaden finns så tydligt där man vaknar.
SvaraRadera.
Jag hörde just en låt på radio med Trance Dance som påminner mig om en gammal klasskompis. Han gillade den så mkt när vi gick i 5an/6an någonting. När han var 18 tog han livet av sig efter en kväll på krogen..I lång tid därefter drömde jag jobbiga drömmar om honom som alla gick ut på att vi skulle försöka rädda honom från vad han gjorde. Det är en tung börda att man varit där just innan en person dör och inte kunnat göra ett skit eller i det fallet inte ens förutse vad som skulle ske.
Likaså efter när E dog drömde jag så hemska drömmar så att jag trodde jag skulle bli knäpp och vaknade med panikångestattacker på natten osv.
Det finns ngt med talesättet "Tiden läker alla sår men ärren består". Idag kan jag tänka på E och på klasskompisen med ljus i sinnet, likaså kan jag tänka på den sista stunden i kompisens liv utan att få dåligt samvete men det tar tid och det måste det få ta.
(du ska oxå veta att många äldre väljer att ropa på hjälp, mamma osv. Det är nog mer som ett sorts mantra/upphakning än att de är rädda eller har ont. Det kan ju oxå vara att man känner att man inte har kontroll över situationen, vad som sker och vart man är)
Just nu är allting så färskt, med tiden kommer det otäcka och jobbiga falla bort för de goda minnen du har av Mommo. Bilden av Mommo vid köksbordet blir en lycklig bild igen och bara kärleksfulla minnen består. Låt det ta sin tid.
Kramisar
Men usch stackars dig. Det låter ju jätte jobbigt. Måste ha varit fruktansvärt att se sin Mommo så sjuk och inte kunna hjälpa henne på det sätt man vill.
SvaraRaderaTänker på dig. Kram//S