Alla som upplevt när det gått fel, eller rent ut sagt gått åt helvete, på vägen med ett barn vet hur ont det gör. Vet hur den totala tomheten känns. Sen finns det grader i helvetet men gemensamt tror jag är känslan av att allt står still och att man väntar på att någon ska komma och sätta igång allt igen och säga att det hemska bara var ett missförstånd, att det inte var på riktigt. Jag minns att jag satt och tänkte på en scen ur Titanic, där alla sitter i livbåtarna och på fartyget som räddat dem och bara väntar. På albumet till filmen heter låten till den scenen; Never an absolution. Så kändes det minns jag. Men så går livet vidare, för det gör det alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar