Jag fick Mommos sista leende

När jag kom upp till sjukhuset i måndags var min stackars Rosenmommo väldigt dålig och hade problem med andningen. Men när jag kom, tog hennes hand och hon såg mig så log hon. Mitt i det svåra och det jobbiga så log hon. Hon var glad att jag var där. Så här efteråt gör det mig glad, för jag tvekade att åka upp. Mamma sa att det var väldigt dåligt och jobbigt och att det var bättre att jag hade mitt fina minne av Mommo när jag några dagar innan varit där och kunnat prata ordentligt och fint med henne i flera timmar. Då Mommo tappert fortfarande skojade, pratade minnen och frågade om våra liv. Men jag tänkte att kanske Mommo ändå skulle märka om jag kom och att jag ville finnas dör för henne. Så blev det. Mamma som var hos henne när jag kom i måndags eftermiddag och som sen satt med hennes hand i sin tills hon tidigt i går morse somnade in säger att jag fick Mommos sista leende.

Det känns fint mitt i allt det svåra och tunga. Jag är så glad att Mamma fick vara där, att Mommo inte var ensam. Hon levde omgiven av sina älskade och somnade in med oss nära. Det är så det ska vara.

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.
Harry Martinsson