På redaktionen finns tre toaletter. En herr, en dam och en handikapp. Sistnämnda använder alla. Jag den och dam. Föredrar dam - där möts jag aldrig av en smutsig klosett. Det gör jag ibland på den "allmäna", det och en uppfälld sist. Killar, killlar..
Trivs här även om jag saknar H. Tycker om att gå hem om natten. Jobbat klart, ljummen Malmönatt och mina tankar. Går genom vad som blivit utnämnd till Årets stadskärna. Inte långt, men över vattnet, bort mot Fria teatern där jag svänger av in på Kärleksgatan. Alla borde ha en sådan adress. Sitter sedan uppe i den trivsamma lägenheten med vitmålade murväggar. Ser lite på TV, dricker iste och lyssnar på nattens ljud genom det fönster jag öppnat för att få in lite frisk luft. Innan jag går och lägger mig står jag i fönstret och tittar ut. Får den där evighteskänslan. Finns det någon därute. Jag föredrar att tro det.
Tänker mycket på pojken i Landskrona. Var efter matchen och vi journaliser gick i skock mot presskonferensen. Smal läktargång möter vi rullstolsbundna. Vissa av oss går åt sidan. En pojke i klädd BOIStröja rullas förbi av sin far. Han ser ut att vara en nio-tio år. Lama ben hur inte fotbollsdrömmen till. Är det konstig om jag gråter inombord vid tanken på pojken? Alla mål jag gjort skulle jag kunna ge för att hans ben fick liv. Hör du det Gud? Du får vartenda ett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar