Årsfest och städning

Det är helgen i korta ordalag.

Och upp till fem timmar mellan tabletterna!

Henrik piggar upp mig med Ikea

I eftermiddag blir det Ikea. Ska titta på sänggavel.
Det stora möbelvaruhuset ska nog göra att jag tillfälligtvis glömmer min smärta.
Min snälle H som offrar sin lediga eftermiddag. Vid tre bär det av.

Halloweenhälsnigar

Idag är det Halloween. Utanför vårt hus kommer det stå en snitsigt utkarvad pumpa och lysa, den välkomnar barn som vill ha godis. Inne kommer Henrik och jag äta indiskt och äta Halloween-kakor.


Hösten är så lång och mörk att jag välkomnar alla chanser till något som bryter av.

Smärtan kommer fortsätta

Min tandläkare säger att jag kan räkna med att det tyvärr kan göra ont en två-tre veckor till. Problemet är att det avlägsnats ben och det ska nu läka ihop, samt att nerverna ska läka och hitta nya vägar.

Så nu vet jag vad som gäller. Det känns olidligt att veta att det kanske är så länge kvar. Samtidigt som jag åtminstone vet vad jag har att rätta mig efter.

Now the drugs don´t work

They just make you worse.



Det gör så ont hela tiden att jag snart blir galen.

Min mans otacksamma arbetskamrater

I tisdags var jag fikaansvarig på kvällens möte. Det hade jag glömt.
Till någon timme innan mötet. Då var jag redan på väg till det.
Fick svänga in på ett Willys och köpte åt mig två rulltårtor.
En med choklad, en med hallon. Tolv och femtio kronor styck.

På mötet mumsade folk två skivor var men det blev ändå en del över.
Resterna skickade jag med Henrik till jobbet igår.
Där var man otacksamma och tyckte inte att rulltårtorna var goda.
Man smakade men åt inte upp.

Bara en var tacksam. Ekonomichefen. Han åt.
Han vet att det lönar sig att köpa billigt.
Och det är han som kommer få smaka när jag skickar med
dyr fluffig, smälter-i-munnen konditori-rulltårta nästa gång.

Fasansfulla minnen

Min svåger Rikard var journalist på Expressen då för tio år sedan. Och på den tiden bodde Jennifer och Rikard precis utanför Göteborg. Så han var tidigt på plats. Han har inte pratat så mycket om det. Men efter att han nästan jobbat två dygn i sträck så kom han hem. Pappa som var uppe då och skulle få hjälp med sin bil sa att Rikard skulle strunta i bilen och gå och lägga sig. Rikard gick dock direkt till bilen och jobbade i typ ett dygn med den. Han sa till pappa att han absolut inte ville ha tid att börja tänka och känna.

Jennifer, också på Expressen då, blev tillsammans med några andra nedflugna i ett litet plan från Stockholm. Hon var tidigt på plats också och kommer för alltid att bära med sig det hon såg. Här skriver hon om det.