Skidsöndag

Idag blir det tv-soffan.

Satte mig redan vid halv åtta för att

ladda inför Vasaloppsstarten. Nu sitter jag här

och väntar på att Henrik ska ha kommit någonstans.

I och med start i sista startled lär det ta sin tid.

Hoppas han har skoj i alla fall.

Upptill Vasan planerar jag skrika mig hes framför skidskytte och femmil också.

Tvåfärgad orkidé

Magiskt eller hur?

Nej, egentligen inte. Lila blommorna är äkta,

den vita strängen är falsk. Eftersom orkidéer

blommar inte sådär väldigt ofta så köpte jag den

för att göra det liute roligare. Och nu när den riktiga

strängen blommar så är det ju riktigt roligt...

Lidande i Libyen

Det som sker just nu i Libyen är fruktansvärt.
Folket där behöver hjälp.
Samtidigt hade jag inte gjort det om jag var USA.
Jag menar varför skicka sina unga kvinnor och män för att hjälpa
och därmed riskera deras liv när USA ändå alltid får skit i efterhand.

Med det vill jag ha sagt att jag inte tycker USA är den stora förebilden och alltid
gör rätt, men jag tycker trots allt att de räddat länder och folk gång på gång.
Hur skulle världen sett ut idag om inte vissa dikaturer och dess ledare visste att USA
fanns där med sin vapenmakt?

Mannen mot mandomsprov

Tidigt imorse var det åter dags att vinka av Henrik.
Milano var det sist, Mora denna gången.
På söndag kör han nämligen sitt livs första Vasalopp.

Själv verkar jag ha strandat i soffan. Men värre kunde det vara.
Var hos BM igår och fick höra små fina hjärtljud. Lycka.

Tappat lite i blodvärde men hade
annars bra värden och fin låg vilopuls. Så det ser ut som det ska. Mättes också för

första gången, magen alltså, och vi ser ut att ligga precis under den övre kurvan.

En rejäl baby hittills med andra ord.

Mommo min Mommo

Älskade Mommo, du är med oss idag och alla dagar.

Dagen idag, den 3 mars, var min mormors födelsedag.
I år skulle hon ha fyllt 98. Men i april 2008 somnade hon in.
Idag tänker jag så mycket på henne. Minns alla födelsedagar vi firat.
Jag hoppas att någon dag minns mina barnbarn mig med samma
kärlek och glädje.

Livets villervalla

I ett försök att pigga upp mig själv tog jag fram våra konstgjorda men ack så vackra

Mimosakvistar igår. När jag bodde i Rom var det så vackert så jag nästan grät när

den blommade vilt om våren. Tyvärr är den usel som snittblomma så om man vill ha

den inne får det bli i falsk variant. En vår i Rom med blommande Mimosa borde alla få i sitt liv.

Maken landade väl här hemma igår kväll efter ett lyckat Italienäventyr.
Något puss- och kramkalas blev det dock inte med tanke på att jag är som en
stor smittohärd.

Känner mig lite vemodig dessa dagar. Vi var gravida i somras och hade BF 2 mars.

Det gick som ni förstår inte bra den gången. Nu är BF istället 30 juni för en annan

baby. Och bara det går bra denna gången spelar inget någon roll men dessa dagar finner

jag mig tänkande mycket på liv och död, förluster och vinster.

När systerdottern frågar var hon var innan hon föddes brukar vi säga att hon var en stjärna

på himlen. Sen valde vi den stjärnan och hon kom till oss. Jag älskar när hon tryggt säger

"då var jag bara en stjärna på himlen men sen kom jag hit till er". Jag tänker att så är

det och att stjärnor som varit på besök hos oss men inte fått stanna finns där uppe på himlen och lyser för oss, vakar över oss. Vi här nere på jorden är inte ensamma.

Hur som, jag antar att vara jättesjuk inte hjälper mot vemod. Finns mycket tid att tänka när

man ligger nerbäddad för femte dagen i rad...

Drömmer om bättre dagar

Mår piss och är vemodig.

Drömmer om bättre dagar.

Maken kommer i alla fall hem ikväll.

Fast han lär ju vilja hålla sig på behörigt avstånd...