Min pappa och jag har världens bästa relation. Och jag förstår att folk inte riktigt tänker hela vägen utan ser det som något fint. Men det här är anledningen till varför jag aldrig övervägde att ledas fram till altaret av pappa för att överlämnas till Henrik. Är så jäkla glad så här snart ett år efteråt att vi gick fram ihop. Det var ju vårt race liksom.
Men efter lite amerikanska filmer tycker även vi här i Sverige att det är en mysig tradition och tänker inte på vad den symboliserar. Hoppas kronprinsessan tänker om.
Allt är bra i Jills värld. Hostig bara. Riktigt väldigt väldigt hostig. Hela familjen har det och vi hostade ikapp hela härliga påsken.
Som jag konstaterat tidigare är bloggandet vad det är just nu. Känns som jag laddar för något. Vet dock inte själv vad. Ibland känns det som punkt. Ibland känns det som nystart.