Ibland sker saker som för alltid finns med. Som förändrar. Och man minns alltid precis när man fick reda på dem. Känslan i en då.
Estonia, mordet på Anna Lindh, Olof Pamle, 11 september...
Branden i Göteborg.
För tio år sedan gick jag i London och fick ett samtal från mamma. Som berättade.
Sen gick jag där och kände mig långt hemifrån.
BBC visade små glimtar från " tragic fire at a discoteque in Sweden,
taking over 60 young lifes".
Overklighetskänslan. Vidden av katastrofer är ju så svår att ta in. Och behovet av att vara nära sina egna nära och kära blir så stort.
Idag går mina tankar till alla offren och deras anhöriga.
När unga människor dör och drabbas så finns det som en extra nivå av meningslöshet.
Man sörjer personen, men också allt det som aldrig blev.
Vi Hisingsbon åker förbi brandplatsen varje dag, dotterns kompisar var på festen, en klasskompis kom inte ut. Radion har haft program idag, helt ofattbart... Hörde omrättegången: "Jag tände, men gick för busssen kom..."
SvaraRaderaStrax efter tänkte många, att eld är farligt. Lika respektlöst igen, man tuttar på, överallt.
Som jämngammal glömmer jag det aldrig. Den totala känslan av att det kunde varit mig och mina vänner. / M
SvaraRaderaAtt det dessutom var några unga människors oförstånd som låg bakom det gör katastrofen ännu värre och det känns ofattligt meningslöst.
SvaraRaderaKatarina
Jag håller med dig om att detta är en händelse som aldrig kan glömmas. Och får inte glömmas. Om barn som förblev barn och aldrig fick växa upp. Fruktansvärd händelse.
SvaraRadera