Arboga rättegången är i full gång och jag tror på mammans utpekande av tyskan.
Jag vet ur det är att ha en dimmig bild i huvuudet av någon. Hur man försöker utveckla den samtidigt som rädsla, ilska och sorg fyller en kropp.Man försöker för att man själv vill och för att alla andra vill. Bilden förändras därmed och man kommer med nya idéer om hur man tror personen såg ut. Men sen när man kommer och får se personen i verkligheten så kommer allt tillbaka som en bomb inuti i en och dessutonm skriker hela kroppen ut att det är så. Kroppen minns och hjärnan kommer ikapp.
Jag ör också övertugad om att Emma Jangestig aldrig skulle vilja sätta dit tyskan om det inte var så. Hon vill att den skyldiga buras in så att hon kan känna sig trygg och få någon slags "hämd".
Jag med. Jag hoppas de tror på mamman. Jag hoppas tyskan åker dit och att det är hon, så att iaf en del blir avklarad i denna sjuka historia. Så att de stackars små oskyldiga barnen får upprättelse. Så att mamman och pappan och de andra får sörja och slippa vara rädda.
SvaraRaderaHur fan kan man döda två små oskyldiga barn? Det är utanför mitt förstånd.
Jag med. Jag hoppas de tror på mamman. Jag hoppas tyskan åker dit och att det är hon, så att iaf en del blir avklarad i denna sjuka historia. Så att de stackars små oskyldiga barnen får upprättelse. Så att mamman och pappan och de andra får sörja och slippa vara rädda.
SvaraRaderaHur fan kan man döda två små oskyldiga barn? Det är utanför mitt förstånd.