Sov gott lilla Mommo

Jennifer hade skrivit en väldigt fin dikt till Mommo som hon läste på kyrkogården, tappert darrande på rösten.
Ni får ta del av en del av den, ni märker dock inte av censuren...
Ord av kärlek. Till någon som fattas oss så otroligt mycket.

Älskade Mommo, Mumin, Mamma, Gammo.
Du var så mycket, för alla oss här var du någon.
Oersättlig. Omistlig.
Du föddes i brytningstidens mars, 1913, i en annan tid, ett annat liv.
Du dog i den spirande vårens april, år 2008.
En trött kropp fick vila, en allt mer rastlös själ fick ro.
Nu, i naken november, i väntan på vinterns långa sömn, för vi dig till din sista vila.
Snart kommer snön och du ska sova tryggt intill de dina.

Mommo, nu har du kommit hem. Till Uppsala. Till din man, till ditt barn, till din mamma. Vi pratade en del om dig och ditt, men aldrig så mycket som vi borde ha gjort. Vi borde alla ha lyssnat mer, sagt mindre. Och efteråt är allt för sent.
Jag hoppas och tror att du är hemma hos dem nu, Mommo, att ni alla är tillsammans.

Jag vet att du slängt rullatorn, att du skrattar och är brun och åker med morfar i den där italienska sportbilen du alltid pratade om, men inte kunde minnas namnet på, med skinnhandskarna på dina små, fina händer. Stark och frisk och levande. Och med ditt barn i ditt knä.

Jag ringer ditt nummer ibland och de säger att abbonenten upphört och hänvisning saknas. Men jag vet ju att du är där, långt bort, men ändå så nära.

Du är där Mommo, där du ska vara och de är där hos dig. Och här är vi, åtskilda från dig, men ändå tillsammans. Och här är alla minnen av plättar och fia och Ovandahls och pianot och apelsintårta och du i vattenbrynet på stranden och alla hos dig på Valborg i Uppsala och du som kommer med tåget och vi som väntar på perrongen och glädjen när du kommer och sorgen när du åker.
Nu har du rest igen, Mommo.
Bort, men hem.

Vi älskar dig.
/Vi alla, genom Jennifers vackra ord.


Märta, Ninebarnet och jag tar ett sista farväl genom slängspussar.