Tid att tänka

När man är sjuk så här som jag är idag. Då har man mycket tid att tänka.
Och precis som alltid sen Mommo dog så går en stor del av min "tid att tänka"-tid åt till att tänka på henne. Jag tänker på alla fina minnen vi har, spelar upp dem inom mig och ler, skrattar. Tänker på berättelser ur hennes liv, vem hon var. Hur jag önskar att jag lyssnat ännu bättre på allt hon sa. Antecknat rent av. Jag tänker på hennes sista tid i livet. Hur svår den blev. Jag grubblar på varför Gud lät det bli så. Det får in mig i hela trosfrågan. Om Gud och människan. Fria viljan, moral och etik. Tillit och förtröstan. Livet här på jorden. Hur vi dör. Smärta och rädsla. Maktlöshet som anhörig. Jag går igenom dagarna som blev till veckor när vi gick igenom hennes lägenhet. Alla hennes saker. Det omänskliga att behöva slänga en hel del. Det omänskliga i att behöva packa ner en älskad människas liv.

Jag tänker på hur mycket jag börjat sakna henne nu när det gått tre och en halv månad. Jag tänker på sommaren hon aldrig fick vara med om. Jag tänker på hur vi näst sista gången vi träffades pratade om hur hon skulle komma hit till vår nybyggda altan och dricka jordgubbssaft. Så som jag otaliga gånger varit hos henne och gjort detsamma. Jag tänker på hur jag häromdagen gav Märta en liten bricka som hon blev glad över och tackade för. Jag förklarade för henne att den är från Gammo. Då tittade den lilla upp i himlen och vinkade och skrek upp sitt tack. Jag tänker på hur jag så gärna vill att Mommo såg det och hur jag faktiskt tror det. Jag tänker också att hon såg hur lilla Märta med Henriks hjälp häromsistens klädde Mammas och Pappas syren med julkulor hon fått av sin Gammo. Och hur vi sedan allihopa dansade kring syrenen och sjöng. Sen tänker jag på hur jag önskar jag hunnit få barn som hon träffat. Hur jag önskar hon hade fått vara med på vårt bröllop som vi nu planerar. Jag tänker på att det ska komma en första jul utan Mommo som sitter i sin fåtölj och öppnar klappar, vars etiketter skriker ut den kärlek vi alla i släkten kände för henne. Hon fattas oss här på jorden.

Det är sådant jag tänker på och inte gör det mig piggare precis. Men hjärnan går inte att stänga av. Och jag tror samtidigt det är bra att jag får lite tid att tänka och känna. Det kan behövas efter den tid som varit då det ena lagts på det andra.

Nu ska jag sätta mig i trädgården, under parasollet och försöka sova lite. Är trött så trött. Kanske orkar jag läsa lite sen. Har så smått börjat på Kungamordet av Hanne-Vibeke Holst. Jag tycker om den, men så är jag också helt såld på författarinnan sedan tidigare.