Arga tant Jill

Något jag irriterar mig på är hur alla människor går runt och säger att "jag blir sällan arg men när jag blir det så blir så blir jag det ordentligt".

Själv blir jag arg ofta. Och ordentligt arg nästan varje gång. Jag blixtrar till liksom. Som idag när jag skulle kliva av tåget och som nästan varje dag möttes av människor som skulle på och hade ställt sig så att vi inte kan komma av snabbt och smidigt. De står så att man liksom får hoppa av på en liten remsa vänster om alla. När jag ser dessa människor så suckar jag inte och tänker saker. Nej, jag säger högt och lite argt "för att ni ska komma på måste vi få gå av, så akta er på". Sen gör folket det och vi kommer av och alla är glada. I alla fall jag.

Jag kan ge er tusen sådana här exempel. Jag håller det inte inne, jag uppfostrar där och då. Jag säger vad jag tycker.



Igår efter matchen blev jag småarg på en ung tjej i laget. Hon hade fått en armbåge i ansiktet vilket lett till näsblod. Hon sa efteråt i omklädningsrummet att det var hon den där feta backen som gjort det. Då skrattade alla andra men jag sa att så säger vi inte. Det är inte okej. Tjejen i mitt lag vet inte varför den här spelaren i mitståndarlaget hade några extrakilon. Det kan vara alltifrån sjukdom, till att hon nyligen fått barn eller till att hon gillar mat. Hur som så var hon där och spelade i 90 minuter och sprang på bra. Hon ska inte behöva höra något sådant där. (Nu hörde hon det iofs inte, men ni förstår vad jag menar.) Så jag sa de här sakerna till tjejerna och sa åt dem att inte döma andra, och så konstaerade jag till tjejen med den ömma näsan att hon skulle vara glad eftersom en smal människas armbåge är mycket hårdare...