Fullt minneskort

Hjälp. Sitter med för mycket. Blir liksom lite av allting och inget ordentligt. Har många bra grejer på gång men kan inte hitta rätt i högen av anteckningar och tankar. Plan. Gå bort hämta kaffe. Komma tillbaka och göra turordningslista. Börja skriva.

Bjuder först på mitt tredje kåseri som var inne i tisdags.

Tidens hållplatser

För Marcel Proust var det en Madeleinekaka. För mig är det en mängd olika saker som för mig tillbaka. Till platser, stunder och människor jag trott att jag lämnat bakom mig. En bild, en låt, en känsla, en doft, ett skratt, en smak, ett klädesplagg. Så är jag där igen.

Mina svärföräldrars tapet i badrummet. Blommigt sextiotalsmönster i starka färger. Jag stänger dörren om mig och är tillbaka i kära Skåneland hos farmor och farfar. Handfatet, toalettstolen och bidén är i grönt porslin. Jag är fyra år och tycker att det är det vackraste badrum jag sett. Varje besök är förknippat med gungande i hammocken, "limonad" och farmors vackra leende när hon kallar en för lilla hjärtat.

"En del av mitt hjärta" sjöng Tomas Ledin när jag dansade tryckare med söte grannpojken som gick i sexan. Pirret i magen och förväntningarna, känslan av att "jag dör om vi inte blir ihop för det här är kärlek". Hur många gånger till har den funnits där? När jag hör låtarna från förr återvänder jag till Vinbergs Bygdegård och skoldanserna.

Nu i november luktar det London överallt. Regn och ruttna löv för mig tillbaka till vännerna från runt om i världen som liksom jag hamnat i denna pulserande stad. Puben och fredagspinten, Picadillys ljus och tunnelbanans klassiska "mind the gap".

Ungsbakade grönsaker indränkta i olivolja kan tillagas i en ugn på Tröingeberg för att ta en med till Da Lucia. Bästa stället i Rom. Tre gränder upp från huvudgatan i Trastevere. Ett ställe dit turisterna inte hittar, där ägaren hejar på Roma men kan förlåta två systar svedesi för att de håller på ärkerivalen Lazio, då de ständigt återvänder för hans gudomliga kokkonst.

Rosa frotté. Mormor sveper in mig i morgonrocken. Jag står på en bänk. Vi har precis badat på Fyrisbadet i Uppsala dit tåget tuffat mig. Nu väntar Budapestbakelese på konditori och sen besök på lekplatsen som har snurror som man klamrar sig fast i och inte stiger av förrän hela världen snurrar kring ens blonda knopp.

Bollen som sitter i krysset. Lagkamrater, kramar, glädjetjut. Att tillsammans vara hjältar. Minnena av förluster har bleknat, segerna lika tydliga nu som då.

Jag kan inte nämna alla hållplatser tiden gjort åt mig. Men de finns där och jag stiger av när de dyker upp. En kort stund stannar jag innan nuet kallar. Det finns en hållplats jag söker upp medvetet i juni varje år. Kyrkan. Skolavslutning. Barn som sjunger "Den blomstertid" innan de ska rusa ut på sommarlov. Känslan kommer smygande. Den av att äga allt, att allt ligger framför en och att precis allt är möjligt.