Min Mommo bor i himlen nu och här på jorden är det tomt.
Hon fattas oss.
Så skrev jag idag för ett år sedan.
Ett saknadens år. Ett mindre rosa år. Ett år då våren inte gladde, då sommarens smultron smakade mindre, då höstens färger brann vårt vemod och då julens alla bestyr kändes fattiga. Men någonstans trängs saknanden undan och glädjen över min Mommos fina liv tar över. Det rosa kom tillbaka.
Du skriver så fint om din mormor och jag förstår ni var nära. Jag hade gärna sett en bild någon gång, hon låter så söt. Jag hoppas att dagen inte känns för jobbig även om dödsdagar alltid är tunga.
SvaraRaderaTänker på dig. / M
SvaraRaderaMommo, vår lilla Mommo.
SvaraRaderaMommor.
Gammo.
Puss
Störst av allt är kärleken!
SvaraRaderaVad roligt med din systers nya blogg. Tack för tipset!
Trots att det känns som om inget någonsin kommer att bli som det en gång var efter det att en nära anhörig lämnar oss, kommer livet faktiskt tillbaka. Kanske i en annan tappning men absolut inte sämre eller fattigare på kärlek för den sakens skull. Det gäller bara att finna de saker som fortfarande finns kvar och ger kvalitet åt livet.
SvaraRaderaKram
vi minns henne oxå lite extra idag.
SvaraRaderaSå fint!
SvaraRadera